Tårar av saknad

Att dessa tårar aldrig slutar rinna..
Ibland känner jag att jag bara vill försvinna, bara dra..
Mathias vet jag inte när han kommer hem, kan bli på torsdag, kan bli om en månad..
Jag menar, detta är ju verkligen ett guldläge att vara så..

Tror inte att det är någon som fattar egentligen hur mycket jag saknar honom..
Det gör ont, att tänka, att se..
Vill inte vara ensam, jag är givetvis inte det men jag hatar min ensamhet..

Lillen ligger och växer o växer..
Magen har blivit större, men Mathias missar..
Jag får ligga i min säng, brevid hans kuddar..
Får fina sms från honom..

Vad gör inte jag då?
Jo mycket riktigt så börjar man gråta ännu mer..
Det gör så ont, vill bara att han ska komma hem nu...
Men det känns som om jag aldrig ska ha den turen..

Alla ni som har era kära hos er, skatta er lyckliga..
Det är många som inte har den chansen ni har varje dag..
Att få säga till er kille/tjej att ni älskar honom/henne o säga de öga mot öga..
Att få kramar om.. Att få kyssa..


Saknar...