Ovetande..

Såg Emys text på msn "...I wanna know the truth insted of wondering why.." den passade in på mig just nu..
Varför kan man aldrig få veta sanningen?
Jag vill veta varför han aldrig svarar ordentligt istället för att bara flyta runt det..
Kommer jag någonsin få veta? Verkar inte så...
Men som sagt, lyckan kommer inte till alla verkar det som trots allt...

Jag undrar varför det är så viktigt att prata med sitt ex varje dag..
Visst dom är barndomskamrater men ändå?!
JAG tycker inte att man behöver prata varje dag bara för det..
Trodde att VI va tillsammans nu och hade "bildat" familj...
Men det känns inte så..
Vi åkte till ICA idag och handlade innan vi åkte till svärmor och svärfar, och jo gissa vem vi träffade på där då?
SJÄLVKLART.. Henne..
Och Mathias kunde självklart inte slita blicken ifrån henne eller hennes röv..
Känns fint att han fortfarande spanar in och flirtar med sitt ex..
Känns skit bra för mitt dåliga självförtroende och mitt psyke..
Men men, jag kanske inte är ämnad för att få må bra med en kille längre..
Man börjar ju undra vad man gör för fel egentligen...

Men men, Milo har börjat prata jätte mycket nu (eller jaa mest läten men ändå) och han skrattar nästan ordentligt.. För någon dag sen blev han skit rädd för sig själv när han fick fram ett ljud när han skulle skratta.. Haha ni skulle sett.. Ögonen blev skit stora och han blev tyst som en mus sen blev det inge mer skrattande..

Tur att jag har honom, annars hade jag nog inte funnits kvar än..
Känns piss, iochmed att mathias faktiskt va min räddning för ett år sedan och nu känns det som om han skiter i allt som har med mig att göra...
Och vi firar 1 år imorrn.. De är skoj...
Nej inte direkt..

En liten önskan...?

Undrar vad man gör för fel egentligen..
Ingenting känns som förr.. Känner mig värdelös och ful..
Totalt genomäcklig rent ut sagt..
Ingen som tycker att man ser bra ut längre..
Kanske är för att magen inte är som den va innan jag födde Milo?
Inte vet jag, men jag mår så piss över att se ut som jag gör..
Men jag kan ju inte rå för det egentligen..
Allt känns hopplöst..

Önskar bara att man kunde få höra några fina tankar om en, att man ser bra ut, att man är en snäll människa trots allt..
Men men bara en liten dröm jag har..


M är konstig mot mig..
Förut här i veckan pratade M i telefonen med T och va överdrivet flirtig..
Dessutom har han aldrig sagt "puss hej" när dom ska avsluta sitt samtal tidigare nä jag varit i närheten men numera gör dom tydligen det..
Blir bara så ledsen.. Han säger att han inte skulle kunna vara otrogen mot mig, men han kunde vara det mot Mona så varför skulle han inte kunna vara det mot mig?
Men men.. Fattar bara inte varför jag jämt ska bli utsatt för denna skit varje gång jag blir tillsammans med någon..
Detta gör extra ont iom att M faktiskt räddade mitt liv dagen då vi träffades..
Hade jag inte träffat honom hade jag inte levt idag..
Så.. Detta vet han ju om också, och det svider så jävla mycket..

Men det är väl något jag måste börja vänja mig vid att leva med..
Tur att jag har Milo som är en trogen kärlek..
Han klagar aldrig på något, han gör mig trygg..

Men men jag har ju iaf en underbar son som sagt..